Kategorier
Uncategorized

ETT ANNORLUNDA JULSPEL

Till er alla – en varm önskan om en fridfull jul!

Lennart Thorsson

ETT ANNORLUNDA JULSPEL

De flesta brukade beskriva Lelle som en mycket snäll kille, om än inte den smartaste. Så det var inte helt utan en viss oro som Margareta, Lelles lärare, gick med på att ge Lelle en roll i årets julspel.

En av värdshusvärdarna som skickar iväg Josef och Maria, den rollen är ju inte så svår. Den skall han väl klara av tänkte Margareta för sig själv.

Det var inte helt enkelt för Lelle att lära sig sina repliker och komma ihåg att säga dem på rätt ställe, men han övade så mycket han bara orkade. Och han var oerhört stolt över sin uppgift – minst lika stolt som huvudrollsinnehavarna. Ingen som träffade Lelle under november och december undgick att få en inbjudan till skolans julspel.

”Du kommer väl till vårt julspel? Det är i gympasalen 19.00 dagen före julafton. Jag skall spela värdshusvärd!” berättade han för kassörskan på ICA, för fotbollstränaren, för busschauffören och för alla grannarna.

De flesta som fått inbjudan till julspelet dök faktiskt upp, även de som inte hade barn i skolan. Gympasalen var helt packad med folk när de nervösa skådespelarna kikade ut genom omklädningsrummen. Margareta undrade för sig själv vad hon gett sig in på när hon såg en blek Lelle rabbla sina repliker om och om igen för sig själv, stakande och i fel ordning. Men det var så dags att ångra sig nu.

Men när ridå gick upp verkade det som om nervositeten hos de flesta hade försvunnit. Josef och Maria gjorde en strålande insats där de traskade vägen fram och berättade för publiken att de var på väg till Betlehem för att skattskriva sig. Men var skulle de bo och hur skulle det gå för Maria, som ju skulle föda när som helst?

Nu hade de kommit till värdshuset och Josef knackade på. Lelle öppnade dörren och med blicken fäst någonstans i fjärran sa han med hög och entonig röst: ”Vad vill ni?”

”Vi söker någonstans att sova över natten”, svarade Josef.

”Här kan ni inte bo. Här är det fullt. Ni får gå någon annanstans” svarade värdshusvärden Lelle, fortfarande med blicken någonstans i fjärran.
”Men vi har frågat överallt. Finns det ingen plats här för oss?” ”Det finns inget rum här för er” svarade Lelle med fast röst, men nu flackade blicken liten och för första gången tittade han rakt på Josef och Maria. Ett tag stod han helt tyst.

”Ni får söka rum någon annanstans” teaterviskade Margareta från kanten.
”Ni får gå någon annanstans ”upprepade Lelle. Josef och Maria vände sig om och började gå mot nästa dörr, där de enligt manuset skulle bli erbjudna en plats i stallet. Men den här värdshusvärden hade ännu inte stängt dörren. Lelle stod i dörröppningen med öppen mun och tittade efter det trötta paret. Pannan var rynkad av oro och tårarna var på väg att rinna över.

”Gå inte Josef!” ropade han plötsligt. ”Kom tillbaka och ta Maria med dig.” Ett brett leende spred sig över hans ansikte. ”Ni kan ta mitt rum!”

När ridån gick ner tio minuter senare var det tyst några sekunder men sedan brakade applåderna lös.

Någon i publiken muttrade om att detta var då ett konstigt julspel, men de allra flesta gick hem med känslan av att detta var det bästa julspel de någonsin sett. Lelle hade inte följt manus utan sitt hjärta och utifrån det gjort sitt val…

Ur boken: Det är aldrig kört…